Att tala ut...

Kan du tala ut, har du någon att tala med ?
Kan du då tala om allt för den du talar med ?

För mig är det inte en självklarhet att tala ut, speciellt då inte om saker som är djupt ärrade.
Jag vet inte, jag har väldigt svårt att tala om saker som egentligen borde ventileras.

Jag tycker inte om att öppna upp mig inför någon annan för jag vet av erfarenhet att folk kan ha väldigt svårt att täppa till munnen. Efter att ha råkat ut för det ett antal gånger så är jag väldigt försiktig med vad jag säger, och vem jag säger det till.

På jobb till exempel är jag väldigt vaksam med vad jag säger, speciellt då saker som berör mitt privatliv. Det kryllar nämligen av folk som bara går och snackar vidare.

Hur kan man lita på någon som går och snackar om vad andra har sagt och gjort, dom kommer givetvis vid något tillfälle att göra likadant om en själv när man inte är i närheten.
Nej, sådana människor vill jag inte ha för nära mig. Avstånd på dom.
Kanske därför dom på jobb anser att jag är tråkig då jag väldigt väldigt sällan vill vara med på deras fester, cykelturer på binz eller liknande. Jag vill helt enkelt inte, för när det blir alkohol inblandat så händer det att jag börjar ventilera (Väldigt sällan, men det händer).

Alkohol har ju tyvärr den inverkan på mig och säkerligen andra.
Man kanske helt enkelt snackar för mycket om saker som man inte borde, det kan ju vara ok med rätt personer. Men sitter man i fel sällskap är det inget kul att vakna upp dagen efter och minnet berättar för en att man ventilerade sig inför fel personer.

Men, som tur är (tycker jag) så har jag bara ventilerat mig för personer som jag tycker om eller litar på (3 st). Då har jag ventilerat dom riktigt djupa sakerna, kanske inte i detalj, men jag har nämnt det. När dom sakerna kommer fram så har jag även lätt att öppna tårkanalerna, på gott och ont. På ont för att jag känner mig svag som person efteråt, på gott för att det förmodligen behövs.

Jag önskar att ibland att det var lite lättare att öppna sig, men det tar emot.
Jag vill inte gärna älta min skit över folk och kanske få dom att må dåligt, nej då behåller jag hellre den inom mig.

Förra året försökte jag inviga en ny person att tala med. (Det var svårt att ta det steget.)
Denna person har en släkting som gett henne liknande erfarenheter som jag varit med om.
Givetvis var jag ju inte nykter en enda gång när jag försökte med detta, för det är ju då jag kommer i "talk-mode". Jag känner att jag måste nog vara lite onykter, i alla fall till en början.
Efter ett antal gånger så kan man säkert tala nykter med, men det känns som om att dom första samtalen måste ske med lite "modighet" i kroppen. Dumt, säkert jätte dumt, men så är det.

Att kunna snacka med någon som besitter liknande erfarenheter måste ju vara det bästa, för någon som inte varit med om liknande eller samma saker kan ju inte riktigt förstå, i alla fall tror inte jag det.

Det gick i alla fall åt skogen, kanske inte för att jag var onykter utan mer för att det som jag ser det, dök upp en del missförstånd. Sen nu i efterhand vet jag inte om den här personen i fråga klarar att behålla info för sig själv i heller. Vissa tecken tyder väl på att det kunde vara svårt för henne att göra det.

Så här sitter jag med dom flesta saker oventilerade.

Jag har nån gång försökt dra upp saker för min sambo, men det är svårt.
Dels för att jag har svårt att tala om det, sen för att hon inte ens är i närheten av att ha varit med om samma saker, och dom gånger jag har försökt så tycker jag inte att hon har varit särskilt intresserad. Kanske bara den uppfattning jag fått, men så är det.

Nåja, ni vet den där fastspikade mattan, den är bra.
Det känns faktiskt lite skönt att bara ha skrivit detta här på bloggen.
Kanske kommer det mer, kanske inte.

L2UA - The silent man